Jag såg Uppdrag Granskning igår som handlade om #metoo och Fredrik Virtanen. Jag tycker att vinklingen på programmet är skev. Jag tycker att det kändes som ett påhopp på Cissi Wallin. Som att hon satt i ett förhör och skulle försvara sig. När reportern frågade Cissi om varför hon "nästan hade fnissat" när hon ringt en kompis efter våldtäkten ville jag kräkas i munnen. Det finns många människor som är med om trauman, om fruktansvärda saker, och alla människor reagerar inte på samma sätt. Långt ifrån. Lika många människor som det finns, finns det reaktioner. Att säga vad som är en normal reaktion eller inte är bara fel. Det är inget som helst fel på Cissis reaktion. I höstas när #metoo kom upp till ytan valde jag att berätta om när jag blev våldtagen i Göteborg. Jag vill lyfta upp det igen. För jag vet att flera tänkt "Varför sprang hon inte ifrån hotellrummet?". Jag var för rädd. Jag var i chock. Efter att jag hade blivit våldtagen på mitt hotellrum satt jag inne i badrummet och skakade och grät i säkert en timme. Sen hade jag ingen aning om var jag skulle ta vägen mitt i natten, så jag gick och la mig i sängen. Bredvid mannen som precis hade våldtagit mig. Att tro att man ska reagera på ett visst sätt vid ett övergrepp är en sak. Men hur man sen reagerar och agerar kan man inte alltid styra över. Det var den värsta natten i mitt liv och kunde jag spola tillbaka hade jag såklart önskat att det aldrig hade hänt. Jag vågade aldrig polisanmäla honom. Jag skriver detta för jag vill att folk faktiskt ska våga göra en polisanmälan. Utan att känna sig rädda att bli ifrågasatta för hur deras första reaktion efter övergreppen var. Skammen ska vara hos förövaren, inte hos den som har blivit utsatt. Jag hoppas att detta bara är början på #metoo och att vi kommer att få fler berättelser upp till ytan. Det räcker nu. Jag skäms inte längre. Inte en enda dag till tänker jag skämmas.
