Båda barnen var så himla trötta och jag skulle bara snabbt diska ena nappflaskan (de dricker mjölk när de ska sova) och så tänkte jag "jag diskar den här kniven lite snabbt också". Och slant. Och skar mig rakt i pekfingret. Alltså aj! Aj, aj, aj! Jag tycker inte att jag är så smärtkänslig men det här gjorde så ont. Och mest ont tror jag att det gjorde för att jag hann tänka "Hur ska jag göra med barnen nu när jag måste åka in till akuten och sy?". Jag såg framför mig att jag skulle sitta ensam på akuten timme ut och timme in. Och då högg det såklart till i hjärtat. Ensam. Jag är ensam. Hjälp! Hur som helst löste det sig, jag behövde inte åka till akuten. Nu har jag massa plåster och tejp på fingret som bultar och gör ont. Men tur att det inte var så djupt som det först såg ut. Min låtsaspappa Acko skickade en låt till mig som jag tycker är så himla fin. (Starkare än ord - Peter LeMarc) Jag hade aldrig hört den innan. Här kommer några rader från den och det får avluta den här dagen. Det tar längre tid än man tror att skriva med en hand... I morgon ska jag upp tidigt och träffa min psykolog. Det ser jag fram emot. Det är sex eller sju veckor sen sist och det har ju hänt en hel del på den tiden. En timme med henne känns kort, men en bra början såklart. Jag hoppas på få komma en gång i veckan nu. "Stilla driver du från land Ut i bottenlösa blå Och jag vet hur du är ensam Hur ingen annan kan förstå Jag försöker gå bredvid dig Jag har krafter kvar att blåsa mod Och som ett outtalat löfte Så mycket starkare än ord"
