Oj, vilken lång resa det blev igår. Jag tror aldrig jag sett barnen så trötta som när vi äntligen kom hem. De kämpade på så himla bra under alla byten vi gjorde. Jag är glad att vi åkte ner till Torekov för det var verkligen en lyckad semester. Men inför nästa resa vore det guld om även Jessica hade körkort så att vi kan ta bilen istället. Att köra nästan sju timmar är för mycket för mig känner jag. Då måste man nästan stanna efter halva vägen och sova kvar, och fortsätta dagen efter. Jag har trots allt inte haft körkort så länge eller kört så mycket bil. På fredag ska jag upp till Hudiksvall, då blir det bilkörningen igen. Längtar! Alice sov en stund på sista tåget på väg hem, Philip höll sig vaken hela den resan. Min sittplats var flera rader bort vilket var lite märkligt. Barnen är ju så små så de kan inte lämnas ensamma. Jag satt på golvet halva resan och andra halvan stod jag upp eller hade Alice eller Philip i mitt knä. Tanken var att jag skulle gå och lägga mig när jag nattade barnen när vi kom hem vid halv tio. Men jag satte mig vid datorn istället. Först tog jag en runda i huset och kände rätt många hugg i hjärtat. Nu när vi var borta var Stefan här och tog alla sina saker. Nu är det som är kvar mitt och barnens. En märklig känsla. Dubbelt liksom. Nu är det verkligen på riktigt. Det har såklart varit på riktigt hela tiden, men nu blev det verkligt. Bild från Pinterest Jag ser fram emot att fixa fint här nu. Jag ska köpa massa gröna växter och fylla hemmet med nästa vecka. Jag frågade precis i växtgäris-gruppen som jag är med i vilka växter som är tåliga. Jag är inte alls bra på det där med att komma ihåg att vattna. Men nu kommer jag ju ha mer tid... Så nu ska växterna jag köper överleva.
