Idag när jag och Jessica spelade in Tvillingpodden började vi prata om julen och barndomen, vad som var bra och mindre bra. Ett av mina bästa julminnen var när vi fick Mimmi, vår älskade hund. Jag och Jessica var 15 år och vi fick henne i en blå stor låda. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv (alltså bröllopet och när barnen föddes är nåt helt annat) men jag var så glad. Jag hade önskat mig en hund alla födelsedagar och varje julafton hoppades jag att jag skulle få en hundvalp. Både jag och Jessica tjatade som galningar och när dagen äntligen kom och vi fick henne, då var vi så glada. Det var nästan en utomkroppslig upplevelse när jag såg henne där i lådan. Älskade Mimmi. Hon hette Mimmi när vi fick henne och det fick hon fortsätta heta. Jag saknar henne så oerhört mycket. Vi fick ta bort henne för några år sen eftersom hon var sjuk. Om dagen då jag fick henne var den lyckligaste var dagen då vi tog bort henne den värsta. Helt fruktansvärd. Jag hoppas att jag ska kunna ge Alice och Philip en hund (om de vill ha en) längre fram. Just nu passar det inte så bra rent tidsmässigt, för när jag skaffar hund vill jag att vi ska ha tid för den. Det blir ju som en familjemedlem. Jag tycker at yorkshireterrier är en fantastisk ras och kan inte tänka mig någon annan. Stefan skulle nog hellre vilja ha en lite större hund, men vi får se hur det blir i framtiden. En hund vill jag i alla fall ha igen i livet. /Angelica
