Varje liten del av min kropp och själ önskar SÅ att den här graviditeten var lättare. Jag har så jäkla ont i min kropp men försöker verkligen bita ihop. När jag får kommentarer om att jag inte skriver om att jag är med Alice, att Stefan verkar vara den enda som är med henne blir måttet liksom rågat. Jag är så ledsen nu. Jag VILL kunna bära runt på Alice. Jag VILL kunna sitta med henne i sandlådan. Jag VILL inget hellre än att gå framåtböjd med henne när hon går. Jag önskar att jag kunde natta henne och lyfta ner henne i spjälsängen när har somnat. Men det går inte. Och det gör förbannat ont i själen och mammahjärtat. Tänk om jag skrev här varje gång jag grät. Varje gång jag är ledsen eller känner mig som världens sämsta mamma. Då skulle bloggen bli jävligt negativ och jag tror helt ärligt att ni skulle tröttna på att läsa. Sen skriver inte vi allt här heller, det skulle inte kännas bra att berätta precis allt om vår familj. Vissa saker har vi bestämt att lämna utanför bloggen för jag vet vad vissa av er går igång på och skriver elaka kommentarer om. Jag är ingen superkvinna tyvärr som bara kan skaka av mig elaka kommentarer. Jag blir ledsen. Jätteledsen. Speciellt nu när jag är gravid. Och ja, i vanliga fall är jag också en känslig person, så är det bara. /Angelica
