Förlåt för min långa tystnad. Jag har lämnat några tuffa dygn bakom mig. Dag 8 av sjukdomstiden med symptom på covid-19 blev jag snabbt sämre. Det kändes som om jag inte syresatte ordentligt och jag ringde 1177. Mina fingrar och tår hade då domnat bort, så de sa åt mig att åka in till akuten. Nicklas körde mig dit och väl där blev jag så bra omhändertagen. Jag var svårstucken, så när de skulle sätta infart för kontraströntgen fick det bli i handleden. Jag är fortfarande andfådd, men idag har jag inte haft feber. Än. Jag ska inte ropa hej. För varje eftermiddag har det slagit om jag har har mått sämre. Frossa, 38 graders feber och tyngre att andas. Detta trots att jag tar det extremt lugnt här hemma. Monkey bor just nu hos Jessica, eftersom jag inte kan gå ut med henne. Och barnen har fått stanna hos sin pappa. Saknaden är enorm. Jag vill bara pussa och krama på mina apor, alla tre. Jag längtar tills jag får lära mig att sätta såna här infarter på patienter. Så spännande! Märklig känsla att ena veckan arbeta på Danderyds sjukhus, och nästa ligga som patient på en brist. Med skyltar om Covid runt omkring sig. Jag är tacksam över att jag inte blivit sjukare. Jag förstår att svaga eller redan sjuka människor blir riktigt dåliga av detta virus. De senaste 10 dagarna har varit vidriga.
