När jag var gravid med Alice fanns det väldigt mycket tid att tänka på henne. Jag hade ingen aning om vad som väntade, hur det skulle kännas att bli mamma och hur mycket tid det skulle ta. Jag blev sjukskriven tidigt och var därför hemma många veckor innan hon föddes, då hade jag ännu mer tid att tänka, planera och prata med Lilla Frö i magen. Jag ska inte säga att jag känner mig dum nu som inte tänker på Lilla Skutt varje dag och hela tiden, för det gör jag inte. Jag tänker att just nu är det Alice som behöver mig, bebisen i magen hör när jag sjunger för Sprallson och den får gärna ta åt sig av sången också. Ni som har två eller fler barn, känner ni igen er? Det kanske blir annorlunda när jag börjar känna sparkar och rörelser. Nu, även om magen har vuxit känns det fortfarande overkligt att det bor en liten miniperson där inne igen. Jag har även funderingar kring det här att älska nästa barn lika mycket. Jag tror att det går, men blir det verkligen som första gången? Det var ju helt nytt då. Blir det samma sak vid nästa förlossning när bebisens och mina ögon ska mötas? Jag kan knappt ens skriva om det, jag börjar gråta av bara tanken. Den stunden när Alice blick mötte min för första gången kommer jag ta med mig som det finaste minnet i livet. Den stunden var magisk. Jag hoppas hinna ta fina gravidbilder den här gången också och Alice får gärna vara med. Jag ska sätta mig och kolla igenom Pinterest efter inspiration. Vi måste även ta en ny header till bloggen där magen får vara med. Om ni har roliga/fina tips på bildidéer får ni gärna tipsa här i kommentarsfältet. /Angelica
