Jag är glad över att jag tog tag i det här med att göra en utredning för ADHD. Det har legat och gnagt i bakhuvudet längre, men så har jag kastat bort tanken. Tänkt och känt att det är för jobbigt. Att det är en sak för mycket som jag bara inte orkar med. Men jag får fasiken inte ihop det. Eller för det mesta löser sig saker och ting, men det är mycket tack vare min familj. Jag är expert på att glömma saker. Viktiga saker. Som nycklar, plånbok, mobil... Jag kan lägga sakerna på "ett bra ställe" som sen är helt omöjligt att komma på. Jag har ordning och reda på min ekonomi (tack för det barnens pappa som hjälpte mig när vi träffades och styrde upp allt) men när det kommer till andra saker är det kaos. Idag har jag jobbat på Danderyds sjukhus och på rasten tog ett telefonsamtal med en ADHD-utredare. (Heter förmodligen inte alls så, men jag vet inte hennes titel). Jag har fått fylla i säkert åtta olika formulär, där den ena efter den andra aha-upplevelsen infann sig. Nästa vecka ska vi ha ett första möte för att se om jag behöver göra en utredning, eller om jag faktiskt inte har ADHD. Det ska bli skönt att få det svart på vitt. 35 år gammal... Det är en speciell känsla. Men jag är tacksam över att jag tar tag i saker som jag känner verkligen behövs göras.
