Jag saknar min faster Ulrika varje, varje dag. Hon kommer till mig ibland och då är hon lugn och ler. Hon är så otroligt vacker, både på utsidan och insidan. Jag har så svårt att ta in att hon inte finns med oss längre. Min fina, fina Ulrika. Jessica visade precis Cancerfondens senaste film för mig och jag tänkte att jag skulle kunna se den utan att gråta. Men jag bröt ihop. Dels för att den var så fin. Ett fint budskap. Men också för att saknaden efter Ulrika är så stor. Den är ett svart hål. https://www.youtube.com/watch?v=3x33lFpdFJs&feature=emb_rel_end Se filmen, har du möjlighet, skänk pengar till Cancerforskningen. Jag avsätter en summa varje månad eftersom detta ligger mig så varmt om hjärtat. Alldeles för många i min närhet har drabbats och dött. Det är inte rimligt. Sista timmarna tillsammans. <3 https://www.youtube.com/watch?v=3ssGRdZpKqg Den här spelar jag just nu om och om igen. Magisk! Idag är jag och Jessica på kontoret. Jag har haft ett tungt möte nu på morgonen som jag behöver bearbeta. Det är inget jobbrelaterat, utan privat. Jag behöver gå ut en stund och få frisk luft och bara få andas. Acceptera. Tänka om. Jag skulle behöva åka ut i bilen någonstans långt bort och skrika så högt jag kan. Jag känner en sån enorm maktlöshet och frustration över livet just nu.
