Fina ni. Jag ser att ni kikar in, jag ser att ni kommenterar. Jag är så tacksam över att ni finns. Över all er kärlek som ni skickar, både här och på instagram. Jag har ofta, i många många år, varit som en öppen bok om mitt liv. Därför förstår jag att det blir konstigt när jag helt plötsligt är tyst. Jag går igenom en tuff tid i livet igen. Ja, igen. Jag känner mig allt annat än glad. Jag kan inte minnas när jag grät såhär mycket senast. Ögonen är svullna, halsen torr. Och det gör så satans ont. Smärtan sitter inte bara i själen, den sitter fysiskt i kroppen. Det är tungt. Jag känner mig misslyckad, fast jag innerst inne vet att jag inte är det. Jag har flyttat. Jag kan berätta mer om flytten längre fram, när jag känner att jag landat och tagit in det som hänt. Nu tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Och när panikångesten lägger sig som en grå filt över mig, ja då får jag ta ett andetag i taget. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva orden här i bloggen igen. Jag har separerat. Att få somna och vakna till den här utsikten ger mig framtidsro. Och ro i själen. Jag är tacksam över min familj och mina vänner som återigen lyfter mig när jag faller. Som hjälpt mig med flyttkartonger, släp och tröstat mig när jag inte orkat. Som suttit tysta med mig när jag inte längre orkar prata. Inte orkar gråta. Inte vill annat än sova. Mamma kom hit och åt middag med oss. Hon hade med sig gurka och tomater som hon odlat själv. Jag vet att det kommer att bli bra. Men en del av mig har gått sönder. När jag blev lämnad i min förra relation trodde jag att det inte kunde kännas värre. Att det var det värsta man kunde gå igenom. Men att vara den som lämnar gör precis lika ont, om inte ondare. I morgon fyller min älskade son 5 år och jag ska göra hans födelsedag helt perfekt. Annorlunda än vad som var planen från början. Men jag vet att det kommer att bli bra. Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark.
