Igår slog hjärtat så hårt och luften susade varm i öronen. Jag höll ett stadigt tag om plånboken och kallelsen jag fått för mammografi och ultraljud. Eftersom min älskade faster vårdades länge på Karolinska sjukhuset (för sin cancer som tyvärr till slut tog hennes liv) blev det ett extra ångestpåslag. Alla besök. Alla tårar. Alla skratt. Alla minnen. Allt kom tillbaka. Jessica följde med mig men satt kvar i bilen. Nu under Corona får inga anhöriga följa med på några undersökningar. Men tryggheten i att veta att hon satt utanför och väntade räckte för mig. Älskade syster. För henne gör jag allt och hon gör allt för mig. Jag anmälde mig i receptionen, tog trapporna upp en våning och satte mig ner i ett väntrum. Det kändes som att det var någon annan som var där, inte jag. Som om jag såg mig själv utifrån. Overkligt. Även om jag vet att de allra flesta knölar i brösten är ofarliga var jag livrädd. Det är länge sen jag känt en sån dödsångest. Jag bet ihop där i väntrummet för att inte börja gråta... När de ropade upp mitt namn och jag fick komma in på ett rum och klä av mig bestämde jag mig för att "försvinna" i tankarna. Jag var någon annanstans vid undersökningarna. Att vara här och nu var omöjligt. Kroppen lyssnade på alla anvisningar, men själen och hjärtat var inte där. Efter mammografin, som jag inte alls upplevde som smärtsam, sa mannen som undersökt mig "Du får sätta dig i det andra väntrummet, så kanske det eventuellt blir ett ultrajud. Jag ska be en läkare titta på dina bilder på en gång". Eventuellt? Så om de ser något konstigt på bilderna blir det ultraljud? Jag kände att jag borde frågat, men gjorde inte det. Efter bara fem minuter kom en gullig sköterska ut och hämtade mig. "Vi ska till rum 6, du ska få göra ett ultraljud". Ett ultraljud vill jag göra när det ligger en bebis i min mage. När det är blandad nervositet och lycka. När man får se de där små hjärtslagen och en liten hand som öppnas och stängs. Jag vill inte göra ultraljud i syfte att hitta cancer. Det kändes som en evighet när läkaren svepte med ultraljudsmaskinen över båda brösten. Noggrant. Hon stannade upp. Fotade av. Fortsatte. Efter en stund la hon armen på min arm och sa "Det ser helt normalt ut. Jag har tittat på dina röntgenbilder också, det är normalt." Jag kunde äntligen andas ut igen och sa "Så jag har INTE cancer?". Hon svarade "Nej, Angelica. Du har inte cancer. Det är kanten från ditt ena implantat som känns som en knöl. Helt ofarligt. Vi ses om 5 år igen, för en rutinkoll när du har fyllt 40". Jag ville krama henne. Ville tacka för att hon gett mig livsgnistan åter. Men robotkroppen bara klädde på sig och lämnade Karolinska sjukhuset. Det var först när jag satt i bilen med Jessica igen som jag kunde andas normalt. Som jag kunde släppa den ångest och rädsla jag burit på de senaste veckorna. Jag har inte cancer.
