Jag får ofta frågan "Hur är det att vara tvilling?". Mitt spontana svar är att jag inte vet nåt annat. Jag vet inte hur det är att inte ha en tvilling. Jag har delat födelsedag med henne alltid. Vi har alltid varandra. Jag har två andra syskon också, så självklart kan jag jämföra med det bandet. Men det är som att jämföra olika vänskaper. Mitt och Jessicas band är starkt eftersom vi ses varje dag. Jag kan inte svara på om vi tänker samma tankar för att vi umgås mycket, eller om det är i vårt dna. Hur som helst kan jag inte föreställa mig ett liv utan Jessica. Hon är min andra halva, min bästa vän och ett stöd som jag alltid kan räkna med. Syskonen Lagergren. Vi delar samma biologiska pappa, men har olika mammor. Jag är uppvuxen med att vara hos min pappa och bonusmamma varannan helg, fram tills dess att vi fick bestämma själva. Då glesade tyvärr helgerna hos pappa och Sussie ut. Relationen till småsyskonen blev påverkad av det och under några år hade vi inte så bra kontakt som vi har idag. Nu står vi varandra väldigt nära och det är inget jag tar för givet. Jag har aldrig sett Claes och Caroline som halvsyskon. De är mina syskon. Lillebror och lillasyster. Jag är så stolt över båda två! Och jag vet att de finns där för mig alltid, precis som att jag alltid finns där när de behöver hjälp och stöd. Syskon är en gåva, klyschigt nog.
