Alltså jag såg precis den minsta lilla bebis jag någonsin sett. En kille som jobbar på en annan tidning på Bonnier (vill inte hänga ut någon, så skriver inte var han jobbar, hehe) var precis här och hälsade på med sin yggemyggelilla bebis. Typ nyfödd. Och jag kunde inte hålla mina känslor i styr. Jag var tvungen att gå därifrån för att inte bryta ihop framför alla i ett våt pöl på golvet. Vad är det som händer med kroppen!? Jag fattar ju att det är hormoner, men såhär har jag aldrig känt innan. Visst har jag tyckt att bebisar är söta och gjort mig till med en konstig bebisröst när jag fått se små nyfödingar. Men att känna såhär? Jag ville bara slå mig ner i en soffa med bebisen och hålla den nära, nära. Längtan efter Alice blev precis ännu större och det blev på nåt sätt verkligare att jag ska bli mamma. Det känns ju fortfarande så ofattbart att jag (och Stefan) ska ansvara för en annan liten människa. Jag har lite svårt att ta in det... Men jag antar att det är ganska vanligt? Mina kompisar som har fått barn har liksom känts som riktiga naturbegåvningar från sekund ett. Jag hoppas att det känns lika naturligt för mig när Alice kommer. /Angelica
