Till hösten ska Alice börjar ettan och byta från sin skola i Sollentuna till Åkersberga. Eftersom jag bodde i Sollentuna en period gick barnen i förskola och förskoleklass där. Nu har jag bott i Åkersberga sen september och jag längtar efter det här bytet. Att slippa sitta i bilen i 30-40 minuter varje morgon för att lämna ska bli så skönt. Det bästa tycker jag är att barnens sociala liv kommer bli annorlunda. De kan följa med kompisar hem på ett annat sätt, och kompisar kan få följa med oss hem. Jag har svårt att förstå att hon redan är såhär stor. Det känns som nyss hon var en nykläckt liten kyckling. Hemma hos mormor har hon fått en stor sminkbox. Eller inte bara hos, det är alla barnbarnens. Mitt lilla hjärta. Så stor men ändå liten. Hon är envis, rolig och funderar och tänker mycket. Hon kan läsa flytande, räkna matte och kan namnet på fler fåglar än jag. Hon är en nyfiken tjej med skinn på näsan och blir frustrerad om man inte har svar på alla hennes frågor. Jag minns när jag började ettan. Det pirret i magen, alla förväntningar som fanns. Nu är det hennes tur. Jag ska backa henne, hålla hennes hand och älska henne villkorslöst livet ut. Min förstfödda. Min dotter. Min älskade Alice. Framtiden är din och du kan bli precis vad du vill.
