Jag är fortfarande skakig efter morgonens hemska händelse. Syskonen och Rebecca sov över här och vi höll på att fixa frukost. Alice fick tag i påsen med rostbröd och tog upp en skiva som hon gick runt och åt på. Hon brukar aldrig få springa runt och äta, när man äter sitter man ner... Men just idag tänkte jag inte på det. Jag såg att hon åt på en brödskiva men tänkte bara "Oj vad hungrig hon är". Det ångrar jag nu. Jag fick syn på henne i ögonvrån stå och krafsa med fingrarna mot läpparna och göra ett pipliknande läte. Jag har gått en hjärt och lungräddningskurs och VET vad man ska göra men här kändes sekunder som minuter. Jag satte mig ner på golvet, dunkade henne hårt i ryggen två gånger. Inget hände. Jag sa "Alice, hosta. Du måste hosta". Sen dunkade jag henne i ryggen igen, ännu hårdare. Då började hon gråta. Yes! Lättnaden! Men... sen fortsatte hon pipa och gråta. Och sätta händerna mot munnen. Men jag hörde och såg att hon andades, om än lite ansträngt. Jag satte henne i mitt knä och hon grät och slängde sitt huvud bakåt. Då såg jag in i hennes mun och det hade fastnat en stor klump bröd uppe i hennes gom. Bröd som hade packats ihop till en hård deg, som även gick ner i halsen. Det var inte det lättaste att få ur klumpen ur hennes gom, den satt fast stenhårt. Och Alice var inte peppad på att låta mig gräva runt i hennes mun. Det här utspelade sig under en kort stund men för mig kändes det som en evighet. Fruktansvärt. Jag höll mig någorlunda lugn men Alice märkte ju på mig att jag inte var som vanligt. Hon ville inte sitta i sin egen stol sen när vi skulle äta frukost. Hon satt i mitt knä och åt, det har aldrig hänt innan. Så mitt tips till er som har barn, glöm inte titta i gommen också! Jag har hört om barn som trycker upp ost i gommen, men jag har aldrig varit med om det själv. Nästa gång vet jag att jag ska titta där på en gång. Usch, nu börjar jag gråta när jag skriver de här. Men livet är så förbannat skört. Var rädda om varandra och gå en HLR-kurs. Jag är så glad att jag faktiskt vet vad jag ska göra när det här händer. /Angelica
