Efter att min faster dog kändes som om livet lite sattes på paus. Jag har fortsatt uppdatera någorlunda på instagram, men bloggen har hamnat i skymundan. Jag har suttit med datorn framför mig, med ett tomt inlägg här i bloggen, och inte kunnat skriva någonting. Jag vill, men det går bara inte. Det händer massa annat i livet också som upptar min energi. Jag letar hus, leder en budgivning för att sen förlora den. Stort. Jag pluggar till undersköterska (snälla, det är SÅ kul!) och jag trivs så bra med det. Allt, allt, allt jag läser om är INTRESSANT och KUL! Sånt som jag inte trodde skulle vara så kul, som tex hälsopedagogik är svinkul. Jag är som nykär, fast i böckerna och informationen. Jag pluggade tv-journalistik efter gymnasiet (efter att ha jobbat på ett café i några år) och sen dess har jag inte pluggat. Jo, naturkunskap, en kurs, men det räknas inte känner jag. Nu har jag fått in en bra rutin med studierna och när jag sätter mig och pluggar försvinner tid och rum. Hon fattas mig. Hon fattas mig enormt. Inatt sågs vi i drömmen och det var så verkligt. Hon såg ut som på bilden här ovanför. Frisk. Stark. Lycklig. Hon skrattade. Jag älskar henne och kan inte förstå att jag ska leva resten av mitt liv utan henne. Jag vet att hon är nära, men inte kroppsligt. Jag kan inte ta in döden. Kan inte ta in evigheten utan henne. Jag tänker så mycket på hennes barn. På hennes man. På hennes syskon. På hennes mamma. Hon fattas av så många.
