Nu har jag legat i vårt mörka sovrum i en halvtimme och oroat mig över Alice. Vid den här tiden brukar hon alltid vara som mest aktiv... Men hon har varit helt, helt stilla. Inte en fena har rört sig... Men nu, efter mycket buffande från min sida rör hon sig och har dessutom hicka. Det känns taskigt att peta och buffa på henne eftersom hon förmodligen sov... Men jag kan verkligen inte somna om jag ska ligga här och tro det värsta... Stefan har väldigt svårt för att sätta sig in i hur det känns för mig. Och det är klart, han vet ju inte alls hur det känns att ha en annan liten människa i magen. En liten person som det känns som jag har ensamt ansvar för så länge hon är kvar i min kropp. Han är en omtänksam och kärleksfull blivande pappa, men det lugnar inte mig det minsta när han bara viftar bort min oro och säger "hon är nog bara trött, oroa dig inte, sov nu" och sen vänder han sig om och somnar på två sekunder. Nu är Alice megavild vilket gör mig lugn och glad. Så då kan jag försöka sova... Ska bara kissa. Igen. /Angelica
