Vi är osams. Som alla par är ibland. Som trötta småbarnsföräldrar blir. Vi säger dumma saker vi inte menar och vi retar upp varandra. Jag trodde att vi hade som regel att inte somna osams, men det har vi tydligen inte för nu ligger Stefan på soffan nere i vardagsrummet och sover. Och jag ligger här ensam i ett mörkt rum och lyssnar på Alice andetag. Jag hatar, hatar, hatar att bråka. Jag får en stor klump i magen. Vi har så svårt att släppa saker, även om det är småsaker. Båda måste liksom alltid ha rätt. Jag kan i och för sig säga förlåt, men det gör inte S. Han tycker nämligen aldrig att han gör fel. Så när jag säger förlåt säger han bara "Mm det är okej". Istället för att bara säga förlåt han också. Och om jag då säger "Men ska inte du säga förlåt för allt dumt du sagt?" svarar han med "Nej, jag har inte gjort nåt fel och du säger ju bara förlåt för att du vill att jag ska be om ursäkt" och där är liksom bråket igång igen. Jag vet att alla vi inte är ensamma om att bråka, men det gör mig inte mindre ledsen. Jag är glad att umbi ligger här i sängen, annars hade jag aldrig kunnat somna på den här blöta huvudkudden. /Angelica
