Oj oj vilken kämpig dag jag hade igår... Jag tog en långsam promenad och blixtarna och ilningarna ner i ljumskarna ville inte sluta. Efter promenaden somnade jag i sängen i ett par timmar och när jag vaknade var jag helt borta. Jag har svårt att tro att Lille Skutt stannar där inne en månad till, innan sista augusti är här har han nog kommit. Det är ju inte alls säkert, bara en känsla jag har. Nu är det hur som helst 32 dagar kvar till BF (som är 12 september) och magen har börjat sjunka. När jag var hos barnmorskan sist gick inte kurvan uppåt utan den har planat ut. Rumpan blir plattare och plattare för varje dag som går, varför?! Jag har alltid haft en väldigt putig rumpa... inte längre. Nu när han sparkar går det liksom att se en fot eller kanske knä sticka ut. Det känns som man får kontakt med honom på ett annat sätt än innan. Stefan la händerna på magen igår och blev helt tårögd när han sparkade honom flera gånger. Nu är det faktiskt inte lång tid kvar innan vi får träffa honom! Som ni redan vet längtar jag SÅ mycket. Alice tror att min navel är "bäbish" och hon tycker att det är så spännande och roligt att stoppa in sitt finger där. Jag tycker att det är lite obehagligt och försöker få henne att "klappa fint" på magen istället. Om jag drar ner tröjan eller linnet och gömmer magen när hon håller på och petar på naveln blir hon superledsen. Det blir spännande att se första mötet mellan henne och Skutten, det längtar jag nästan mest efter. Hur var det för er som har flera barn när de träffades första gången? Hur gick mötet till? Var det hemma eller på BB? /Angelica
