Tacksamheten över att jag får möjligheten att ha barnen så mycket som jag har är enorm. Att få följa deras vardag kan absolut ta mycket energi, men den energin och kärleken jag får överväger allt som för stunden känns jobbigt. Läxläsning, hämtningar och lämningar, vabb och annat. Det är ju det som är livet! För ett tag sen när jag hämtade Alice på fritids hade hon satt upp en lapp i hallen när man kom in. Hennes lilla gosedjurssurikat som är en nyckelring hade försvunnit... Tack och lov var det någon av hennes klasskompisar som hade hittat den och lagt den på Alices hylla. Så fint ändå! Såna här lappar vill jag spara och ta fram när Alice är äldre. Jag vet inte hur många kartonger jag har nere i mitt förråd där det står "minnen" på. Det är absolut kul att gå igenom dessa lådor när man flyttar, men annars vet jag helt ärligt inte varför jag sparar allt det. Hur är ni med minnessaker? Sparar ni grejer? Eller slänger ni? Jessicas ex Ibbe kom med ett tips. Det är att fota lappar och saker och sen slänga eller skänka bort. Då har du kvar en bild på saken men den tar inte längre plats. Jag är lite för sentimental för att kunna göra så... Hur gör ni?
