Jag har varit nervös för vårt första besök hos psykologen sen vi bokade det efter påskhelgen. Egentligen skulle vi börja gå i familjerådgivning redan för mer än ett år sen, eftersom vi bråkade så mycket. Men det blev liksom aldrig av. Månaderna gick, jag sökte hjälp för min PMS och det mesta flöt på bra. Tills det inte gjorde det längre. Eller det kanske var det som var problemet, jag (och Stefan) körde bara på och stannade inte upp. Jag har liksom inte haft (eller tagit mig) tid att känna efter hur relationen mår. Nu är det kris och nu tar vi hjälp. Det känns sorgligt på nåt sätt... att det skulle behöva gå så långt innan vi tog hjälp. Innan vi skulle in till psykologen satte jag mig i Sturegallerian och jobbade, drack kaffe och försökte sortera mina tankar. Vad tycker jag är fel? Vad känner jag egentligen längst där inne i hjärtat? Jag ska låta allt sjunka in lite nu efter vårt 90 minuter långa pass, sen kan jag berätta lite mer. /Angelica
