Idag är det exakt ett år sen jag och Pontus träffades första gången. Vi hade hörts under nästan en veckas tid och allt gick väldigt fort. Vi pratade långt in på nätterna och planen var egentligen att vi skulle ha en första dejt på lördagen. Vi längtade efter varandra, så på dagen på fredagen ljög jag för Jessica att jag skulle fixa nåt viktigt... Men egentligen satte jag mig i bilen och åkte till Pontus jobb. Det var mitt livs bästa lögn. Eller jag kunde ju egentligen bara ha sagt som det var till Jessica. Men vi hade jobb att göra... Och jag ville liksom inte att något skulle stoppa mig. Jag minns exakt känslan och pulsen när jag satt där i bilen och väntade på att han skulle komma ut. Nära våra ögon möttes bekräftades bara känslan som jag haft när vi pratat i telefon. Han var min själsfrände. En människa jag letat efter och saknat. På riktigt längtat efter, utan att veta att han fanns. Imorgon firar vi ett år som par och vi har varit förlovade sen 5 juni. Allt har gått fort men på ett bra sätt tycker jag. Jag får fortfarande frågan från följare och vänner om vi inte ska flytta ihop, men vi ska inte det. Inte än. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag trivs bra med att inte bo ihop. Vi får det bästa av varandra och slipper vardagstjafs som ju kan uppstå när man bor ihop. Jag kan sakna ihjäl mig efter honom när vi inte ses på flera dagar, och som nu när vi varit sjuka i omgångar, bara sovit tillsammans en natt på tre veckor. Då känns det tomt. Men fördelarna med att ha varsitt boende just nu väger upp nackdelarna. Men självklart vill jag bo med Pompan i framtiden.
