Ett år har snart gått sen min älskade faster dog. Det känns fortfarande sjukt att skriva att hon är död. Att hon inte finns mer. Jag saknar henne så mycket att det gör fysiskt ont i kroppen. Hon betydde otroligt mycket för mig och jag är tacksam över att jag hann berätta det för henne två dagar innan hon somnade in. Jag satt vid hennes sida där i sjukhussängen. Höll hennes hand. Torkade hennes tårar. Vi skrattade, grät och pratade om saker vi varit med om. Det är inte alla som får den möjligheten att ta avsked på riktigt... Ingen visste hur länge till hon skulle leva, att det skulle gå så fort de sista dagarna trodde jag inte. Jag önskar så att hon fortfarande levde. Att hon fick vara frisk. Att hon fick dansa och sjunga som hon älskade att göra. Att jag ska leva resten av mitt liv utan henne här som fysisk människa kan jag som sagt inte ta in. Jag vill bara ringa henne och höra hennes röst. Jag vill ge henne en kram. Jag vill ha henne här.
