Nu har jag precis tagit en extremt långsam promenad till havet. Trots att det duggregnade ute och är grått var det helt fantastiskt. Jag älskar att vi bor nära havet, den här vyn är som balsam för själen. Idag kan jag inte sitta ner alls, det gör alldeles för ont i fogarna. Så det jag kan göra är att gå, stå och ligga ner. Och när jag promenerar hinner sniglarna om mig. Det är ganska frustrerande att inte kunna gå i samma tempo som förut. Men om jag går för fort (vilket fortfarande är långsamt) får jag smärtsamma sammandragningar. Igår trodde jag att jag skulle föda vid Östermalmstorgs tunnelbana på väg till BB Sophia på förlossningskursen. Jag kunde inte röra mig en meter... Jag och Stefan reagerade med att... Gapskratta?! Det känns ju lovande inför förlossningen. Jag vet sen innan att jag hanterar smärta genom att sluta andas, vilket bara gör smärtan värre. Men att skratta... Ja, det var ganska härligt och annorlunda mitt i det onda. Nu vet jag att jag verkligen måste gå en profylaxkurs. För jag måste andas mig igenom förlossningssmärtan, inte sluta andas. /Angelica
