I veckan var jag och Alice inne i stan alldeles ensamma och det var den mysigaste dagen på länge. Vi har börjat tänka en del på det här med egentid för barnen, att det är viktigt. Att Alice måste få ha sin mamma eller pappa helt för sig själv och detsamma gäller för Philip. Jag märker att Alice tycker om när det bara är hon och jag. Hon älskar att åka buss och bara det blir ett stort äventyr för henne. För mig är det väldigt skönt att bara ha ett barn att fokusera på i några timmar och inte behöva tänka på att de inte ska slåss. Vi åt glassmellis, bästa tänkbara mellis. Jag älskar yoghurtglass, Hon har blivit så stor så snabbt. Hon valde glass med jordgubssmak och några jordgubbar. Jag tänkte att jag nog också skulle få smaka lite glass, men den gick åt rätt fort... Världens gulligaste skruttmunk. Ni som har flera barn, brukar ni försöka låta barnen få egentid med en förälder? Eller vara ensamma hos mormor eller morfar? Eller hos någon kompis? Vid vilken ålder brukar de börja leka med kompisar efter förskolan? Jag kan bli helt varm och lycklig i själen när jag tänker på allt roligt vi har framför oss. Sen kommer jag på mig själv att jag ska njuta här och nu, här och nu. Ingen tid kommer ju tillbaka och jag tar ingenting för givet. Jag försöker ta vara på tiden vi har tillsammans men kan ofta bli stressad över att tiden går så fort. Det var ingen som sa till mig att tiden går dubbelt så fort när man får barn. Eller det känns så i alla fall. Som att när Alice föddes speedades livet upp ett snäpp, aldrig har veckorna gått så fort innan. Är det någon som känner igen sig i det? Eller är jag ensam om att känna att tiden går fortare nu? Kommentera gärna. /Angelica
