Jag läste ett inlägg i Blondinbellas blogg om att fråga sin partner om lov att gå och duscha. Det är exakt samma sak här hemma hos oss! Jag frågar alltid Stefan om det är okej att jag tar en dusch, men han frågar aldrig eller sällan mig. Jag har faktiskt inte reflekterat över det här innan. Jag vet att jag inte behöver fråga om lov, det är bara en vana. Alice är inne i en väldigt mammig fas, hon vill vara nära mig hela tiden. Hon är mitt egna lilla klistermärke. Att ta med henne i duschen är inte optimalt, hon är väldigt bestämt med att hon ska ha duschslangen. Sjunga i duschen? Nja, det händer inte så ofta längre. Vi har ett jämställt förhållande och hjälps åt med alla sysslor här hemma. Jag vet att jag kan bli bättre på att hjälpa till, handen på hjärtat så drar Stefan det tyngsta lasset här hemma. Jag är duktig på att plockstäda och hålla snyggt på ytan, han är bättre på det där med att städa på riktigt. Så att det blir rent från grunden. Men tillbaka till det här med duschen. Jag frågar som sagt alltid om det är okej att jag går och duschar, senast det hände var igår. Alice ville inte somna när hon nattades så hon fick komma upp en stund till. Jag hade varit kall som en isbit hela dagen och ville inget hellre än att ställa mig och duscha varmt. Jag frågade Stefan om det var okej och han bad mig vänta. Vänta för att om Alice hörde mig hoppa in i duschen skulle hon bli arg och ledsen om hon inte fick duscha med mig... Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. När jag väl kunde hoppa in i duschen svabbade jag av mig själv i rekordfart, av gammal vana... trots att både Alice och Philip sov. Hur är det hemma hos er? Dels med frågande om lov med duschandet? Och med vardagssysslorna, hjälps ni åt? Gör du mest? Kommentera gärna så vi får en diskussion i kommentarsfältet. /Angelica
