Jag har fått höra att det skrivits kommentarer om mig och bloggen. Att en av anledningarna till att man klickar in här och läser är för att "Angelica är som en bilolycka. Man vet att man bara ska köra förbi och inte titta, men man kan inte låta bli att sakta ner och titta i alla fall". Tragiskt kan man tycka. Men också kul! Jag tycker att det är fascinerande att man upplever mig som en bilolycka. Mitt liv är och har alltid varit väldigt mycket upp och ned. När jag träffar vänner jag inte har pratat med på länge säger de att det alltid har hänt något stort i mitt liv. Och så är det kanske. Sen är ju jag en människa som känner efter väldigt mycket, det är både positivt och negativt. Och jag delar med mig av mycket tankar, känslor och funderingar. Jag har med åren accepterat att jag är som jag är. Jag kan ibland när jag tvivlar på mig själv, känna att jag borde vara tyst. Inte säga så mycket. Inte skratta så högt. Inte ta så mycket plats. Men jag landar alltid i att jag är stolt över att vara jag. Det har tagit många år att acceptera mig själv, men jag gör det. Jag älskar att vara jag! Jag hörs, syns och upplever man mig som en bilolycka - ja då får det vara så. Jag är tacksam till er som läser bloggen år efter år, oavsett anledning till att ni läser den.
