Haha igår fick jag en sån sjukt rolig kommentar här i bloggen. "Dra ballen i gruset". Jag har aldrig hört det uttrycket innan och skrattade högt när jag läste den. Jag tycker att det är svårt att veta vad jag ska skriva här i bloggen just nu. Ni har ju inte fått veta allt som hänt, av respekt till barnen. Och jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och göra det bästa av det som händer. Men jag måste ju få vara glad när jag är glad, utan att få kommentarer om att det bara gått två veckor. Två veckor för er ja. Men för mig kraschade ju allt i påskas. Mitt i stormen känner jag hopp, glädje och jag har en tro på kärlek i livet igen. Jag har haft många veckor, dagar och timmar på mig att se ljuset igen. Vissa dagar ÄR jag så jäkla ledsen. Jag gråter tills jag känner mig helt uttorkad. Jag har skrikit så att jag är hes. Men jag ser ingen mening med att skriva här varje gång det trycker över bröstet och knyter sig i magen. Jag vill inte skriva varje gång det känns som någon drar ner mig på riktigt djupt, kallt vatten och håller fast. Jag ser ingen mening med att skriva här varje dag att jag tar ångestdämpande för att inte få panikångest och åka till psykakuten igen. Nej. Jag är stark också och just nu mår jag bättre av att dela med mig av mina positiva känslor. Vill ni höra mig älta och gråta kan ni lyssna på senaste avsnittet av Tvillingpodden. Jag kommer aldrig kunna göra alla nöjda här. Och jag kommer aldrig kunna berätta allt som jag känner och vad som händer. Tänk på det är ni snälla. Jag måste få tro att jag ska bli kär igen. Att jag ska få fler barn. Att jag till och med kanske gifter mig igen någon gång i framtiden även om det inte känns så nu. Stefan vet om det här, vi pratar fortfarande med varandra mellan bråken. Han vill att jag ska må bra och få vara lycklig igen. Jag försöker göra det bästa av livet, gör det ni också.
