– Angelica, hur mår du? – Jag mår bra, hur är det själv? – Du säger att du mår bra, men dina ögon säger någonting annat. Den frågan fick jag nyligen av en kompis. Jag är en person som trots att jag försöker dölja att jag mår dåligt, visar det ändå. Med ögonen, med kroppsspråk och faktiskt genom att jag drar mig undan. Mitt mående har under hela mitt liv gått upp och ner, jag är på inget sätt unik där. Jag har börjat gå hos en psykolog för att få verktyg och stöd när livet stormar. Och egentligen inte bara nu, utan i livet i stort. Jag behöver en stabil grund att stå på, för livet kommer att fortsätta hända. Saker jag inte kan påverka eller förändra kommer att ske. Det jag kan jobba med är mig själv. Mitt mående, min inställning till saker och få verktyg att använda när det känns skit. Jag har gått i kbt förut och det fungerade verkligen för mig. Jag blev stärkt på så många sätt, men för mig känns det som en färskvara. Det är över fem år sen jag fick hjälp och nu är det alltså dags igen. Balans. Det är ett ord jag har dubbla känslor till. "Man ska hitta en balans i livet". Ja, det är lättare sagt än gjort. Att se livet som tårtbitar där olika saker får ta olika mycket plats är ett sätt att få balans. Hur stor tårtbit har familj? Träning? Återhämtning? Egentid? Sömn? Kompisar? Ja, ni förstår. Den där tårtan med alla bitar är under ständig förändring, i alla fall hos mig. Jag utgår ifrån mina behov och anpassar mig därefter. Ibland glöms vissa bitar bort och det kan påverka folk i min närhet och i allra högsta grad mig själv och mitt mående. Att ta tag i mitt psykiska mående känns som ett bra steg mot balans och en stabil grund att stå på när det stormar.
