Igår när det egentligen var dags att varva ner och försöka sova slängde jag på mig träningskläderna för en långpromenad runt Djurgården. Jag skrev ett inlägg på instagram och fick flera dm om andra som kände igen sig. Det känns lite som kolsyra i kroppen och jag har otroligt svårt att bara vara. Jag fattar såklart att detta är något jag måste öva på, men nu använder jag all extra energi jag har och lägger på att röra på mig. Det mår jag bra av. Det var ett magiskt ljus ute igår. Jag stannade upp, tog några djupa andetag och fortsatte tänka "Allt löser sig. Det bästa i livet har inte hänt". Jag får många mail om att jag verkar så stark. Och ja, vissa stunder känner jag mig stark som ett lejon. Jag klarar allt! Men vissa stunder gör det så ont att jag faktiskt aldrig tidigare känt en sån själslig (och fysisk!) smärta. Nästan samma sorg och smärta som när någon man älskar dör. Jag gråter då. Och tar en minut i taget. Jag längtar tills min psykolog är tillbaka från semestern så att jag kan få verktyg att jobba med när det känns som tuffast. Imorse vaknade jag 09:30, åt frukost och tog sen en promenad till gymmet. Nu ska jag träffa min mamma och lösa en del praktiska saker inför veckan. Hoppas att ni har en fin söndag.
