Det är märkligt det där. Att allt kan kännas så bra. Jag kände mig glad, stark och fri. Jag var och tränade med en kompis, fick en kick av alla endorfiner och kände "Jag klarar allt". Men att komma hem till ett tomt hus utan barn som kommer springande och skriker "Maaaami" gör så satans ont. Att inte få hålla den där varma, lilla kroppen nära. Inte få fråga hur dagen har varit. Inte få byta om till pyjamas, värma mjölk och natta. Jag kan faktiskt inte ens beskriva den smärtan. Ett liv jag inte själv valt. Jag hoppas att jag kommer vänja mig vid ensamheten. Att smärtan inte är lika kvävande. För när den kommer känns det på riktigt som att jag kvävs. Jag bad om peppiga låtar på instagram och jag har fått så många fina, kärleksfulla tips och meddelanden. Tänk vad fint att människor visar att de finns där när man sträcker ut en hand och säger att det gör ont. Att man inte mår så bra eller är så stark som det kanske ser ut. Det har alltid varit nåt med mig och mörkret. Jag gillar det inte. Det var också när mörkret lagt sig som jag bråkade mest. Sa de där sakerna som sårade. Som inte gick att läka. Jag tycker inte om mörkret. Jag vill ha ljus och dag alltid. Men jag vet att det kommer kännas bättre i morgon. När solen går upp och tårarna har torkat.
