Foto Malin B. Schmid Jag var bortrest i helgen och Stefan var ensam med Alice från lördag morgon till söndag eftermiddag. Det var skitjobbigt att säga hej då på tågstationen och flera gånger under tågresan frågade jag mig själv om jag hade gjort rätt. Men jo, det är klart att jag gjorde rätt. Alice trivs precis lika bra med sin pappa som med mig. Jag behövde ladda mina batterier och bara få vara jag i ett dygn. Inte mamma Angelica med kräks i hårets och på kläderna. Inte mamma Angelica som alltid, alltid finns redo vid minsta lilla pip. Jag älskar att vara mamma till henne, det är det bästa som har hänt mig, men jag behövde lite tid med mina bästa vänner och det måste få vara okej. Alla har inte det behovet och det förstår och respekterar jag. Det är som sagt det bästa jag kunde ha gjort. Stefan såg ut som en ny människa när jag kom hem. Inte trött (vilket man kanske skulle kunna tänka sig) utan han strålade. Han har växt som pappa genom att få ta ansvar för Alice helt ensam. Han sa att han känner att de kommit varandra närmre, han förstår henne bättre. Han förstår även mig bättre! Innan har han inte riktigt förstått varför jag ibland langar över Sprallan på honom när han kommer hem från jobbet och jag kastar mig in i duschen. Nu förstod han. Det är krävande att ansvara för en annan människas liv. Alltid se till att hon är mätt och nöjd. Är hon för varm? Är hon för kall? Är hon trött? Andas hon? Har hon inte sovit lite för länge nu? Jag försöker att inte oroa mig så mycket, det är inte alltid helt enkelt att vara mamma (eller pappa) för första gången. Det tar på krafterna. Nu är mina batterier laddade för en lång tid framöver. Även om det var kanon för Alice och Stefan att hänga bara de, vill jag inte vara ifrån min lilla tjej längre stunder det här året. Helgen innan jul ska vi bo på hotell inne i stan, hela lilla familjen. En kväll ska min mamma hänga med Alice på hotellrummet när vi är ute och äter middag, men Sprallan ska sova kvar med oss båda nätterna. Jag ser fram emot det väldigt mycket! /Angelica
