Jag har haft barnen extra länge, och då kanske man tänker att man "tankat upp" kärlek och närhet. Men nej. Det känns tyvärr extra jobbigt att säga hej då. Man blir liksom smärtsamt påmind om hur det vore att inte behöva tänka "mammavecka" och "pappavecka" utan bara få leva. Få vara nära, varje dag. Men jag vet att tiden kommer att gå fort och att de kommer ha det toppen hos sin pappa. De har pratat mycket om att de saknar sin lillasyster, det är gulligt att höra. Igår sov Alice hos sin mormor och jag fick massa bilduppdateringar. Deras band är så fint att se och tiden Alice får med henne ensam är viktig. Och tiden jag får ensam med Philip är också viktig för vår relation. Igår var han enda barnet här hemma och det blir annorlunda då. Att kunna prata hela samtal utan att någon avbryter, eller att man själv måste lyssna på någon annan. Jag har en ny iPhone och försöker lösa det här med bilder... Ska kolla med min expert här hemma, jag får inte in de här i Wordpress. Men jag hittade den här fina bilden på Alice från våren 2018. Fina, fina unge. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen åka och lämna barnen till sin pappa.
