Vi fick en kommentar om att vi och många andra bloggare verkar ha de så lätt med våra bebisar och inte ha några problem. Att hon får kämpa med flaskan och att få sin bebis att somna. Och jag kan faktiskt förstå hennes kommentar. I många bloggar målas det upp en drömbild av hur det är att vara mamma (och pappa). Att det mest är gulligull och en dans på rosa små fluffiga moln. Att det räcker att ta en kopp kaffe mot tröttheten. Men så är det ju inte i verkligheten, inte alltid i alla fall. När vi började skriva om graviditeten och Alice första tid pratade vi innan om att vi vill vara så ärliga som möjligt i bloggen. Om det är jobbigt, då skriver vi om det. Men samtidigt vill vi inte att det ska bli en gnällig och negativ blogg, men ingen av oss försöker måla upp en fasad av att det är bättre än vad det är. Vissa dagar är det superkämpigt att vara mamma. En sak som jag tycker är väldigt jobbigt är när Alice skriker och det nästan inte går att trösta henne. Det är hon ofta när hon är övertrött, då är det verkligen skrikfest. Men jag är otroligt tacksam och glad över att hon tar flaska utan problem, eftersom amningen var så himla kämpig. Jag vet inte vad jag hade gjort annars, ungen behöver ju få mat i sig. Sen är jag otroligt glad över att hon sover så mycket som hon gör på nätterna, för jag VET att det är väldigt ovanligt att små bebisar gör det. Men jag är också medveten om att det kan ändras när som helst, det är ju hon som är chef och bestämmer reglerna här hemma nu. Något som jag tycker är jobbigt med att vara mamma är oroskänslorna. Jag är väldigt ofta orolig över att nåt ska hända med Alice, jag mår dåligt när hon skriker och är ledsen. Jag vill att hon ska må bra och vara nöjd. Jag har pratat med vår BVC-sköterska om det här och hon säger att det är viktigt att en bebis får visa känslor. Alice har rätt att vara arg och ledsen. Det är bra för henne och hennes utveckling! Men med det menar jag inte att jag låter henne ligga och skrika i onödan, tro mig, det gör jag inte eftersom jag mår dåligt när hon skriker. Nu kan jag dock känna att det är okej att hon är ledsen ibland och inte stressa upp mig över det. Nu ska jag åka iväg till stallet och fodra, kanske kanske rida också. Om jag vågar. Sen jag blev mamma är jag även räddare än innan. Fjantigt kanske, men så är det. /Angelica
