Covid. Minns ni hur det började? Minns ni hur ni kände när viruset spreds? Hur människor bara dog. En efter en. Jag kände mig livrädd och maktlös på samma gång. Jag hoppade in som servicevärd på en avdelning Danderyds sjukhus mitt i pandemin. Jag fick panik av att sitta hemma och inte kunna hjälpa till. I början visste man så lite och saker och ting förändrades så snabbt. Jag har precis sett klart serien "Visselblåsaren - en läkares kamp" på svtplay. Jag kan verkligen rekommendera den. Jag tycker att den var välgjord och helt ärligt, ganska ångestframkallande. Så känner du dig skör just nu, se den inte. Jag älskar de allra flesta sjukhusserier, kanske för att jag verkligen älskar sjukhus. Men den här var något annat. Den är bara tre avsnitt lång men berörde mig verkligen. När covid härjade som värst i Sverige jobbade jag på en avdelning där nyförlösta mammor och deras bebisar låg. Jag hjälpte till med servering av mat, städa rum och assistera undersköterskorna. Jag älskade varje stund! Nu är jag så glad över att jag är utbildad undersköterska och får jobba med något jag verkligen brinner för. Att ta hand om sjuka människor, hålla en döende patient i handen, trösta anhöriga, torka tårar och skratta åt roliga anekdoter från patienternas spännande liv. Ett jobb som är så mycket mer än ett jobb för mig. Att på riktigt få känna att det jag gör, gör skillnad för människor betyder allt för mig. Det kan vara allt ifrån att ge en anhörig som står i korridoren och gråter en servett till att göra HLR vid ett hjärtstopp. Varje litet moment, från det lilla till det stora är fantastiskt.
