<p class="p1"><span class="s1"><strong>Vilken jäkla kväll vi hade igår, jag tror aldrig att jag blivit så rädd innan.</strong> Jag hade precis kommit hem med barnen efter att jag hämtat på förskolan. Vi tar alltid av kläderna de har på förskolan och slänger i tvätten och sätter på nya. Så jag sprang upp till barnens rum snabbt som attan för att hämta kläder, och på väg ner igen hör jag världens brak och sen det värsta skriket jag hört. Vår byrå i hallen hade vält över Alice. </span></p> <p class="p1"><span class="s1"><strong>Jag såg bara hennes lilla huvud sticka fram</strong> och hon gallskrek. Philip stod väldigt nära och skrek han också. Jag fick panik! Jag sprang nerför de sista stegen i trappen och slängde mig fram och lyfte upp byrån samtidigt som jag skrek "Nej, nej, nej!". Alla lådor åkte då ner på stackars Alice och jag försökte få henne att krypa ut därifrån utan att göra sig ännu mer illa. Helt jäkla fruktansvärt. Jag visste inte om hon var skadad eller hade brutit nåt och hon grät och skrek så mycket. </span></p> <p class="p1"><a href="http://herrochfrulagergren.se/files/2016/12/byra_lagergren.jpg" rel="attachment wp-att-18379"> </a></p> <p class="p1"><span class="s1"><strong>Jag VET att den där byrån borde sitta fast i väggen</strong>, men både jag och Stefan har glömt bort det. Jag skakade för jag var så skärrad och rädd. Alice hade inga synliga skador men sa att hon hade ont i benet. Jag ringde 1177 som tyckte att vi skulle åka in. Väl inne på akuten sa de att vi åkt fel, att vi skulle åka till Astrid Lindgrens barnsjuk och inte Danderyds sjukhus... trots att jag ifrågasatte 1177 när hon sa Danderyds barnakut. Hur som helst kollade en sjuksköterska på Alice och då var Alice pigg och glad och hade inga problem med att gå eller så. När sjuksköterskan frågade vad hon hette svarade hon stolt "Lagergren". Så gulligt. Inte Alice först. Utan bara Lagergren.</span></p> <p class="p1"><a href="http://herrochfrulagergren.se/files/2016/12/IMG_0090.jpg" rel="attachment wp-att-18380"> </a></p> <p class="p1"><span class="s1"><strong>Jag anklagar mig själv för att vara världens sämsta mamma,</strong> för det där hade inte behövt hända. Jag borde verkligen tagit tag i det där för länge sen. Jag är så tacksam över att vi har familj nära som kan komma och hjälpa till när något sånt här händer. Jag trodde att jag var en person som blev lugn och fokuserad när nåt sånt här händer, men jag skrek. Inte bra. Jag blev så rädd. Jag hade svårt att somna igår och låg och tänkte på faror här hemma och faror ute. Jag är så rädd att något hemskt ska hända med barnen. Har ni barnsäkrat hela ert hem? Har ni tips på vad mer vi ska tänka på? Vi har barnlås på skåp med tvättgrejer och läkemedel (och de står högt upp). Jag är så glad att allt gick bra, så tacksam över att Alice inte skadade sig. </span></p> <p class="p1">/Angelica</p>
