De första två åren efter skilsmässan högg det till i både hjärta och mage när jag hörde det gamla bröllopsdatumet. 17/8. Nu känns det... ingenting! Och det är så skönt! Visst reflekterar jag över datumet, men den känslan påminner mer om "var det inte nåt jag hade bokat in då som jag missat att skriva upp?". Jag känner inte längre någon sorg över att det inte blev vi resten av livet. Vi var bra för varandra där och då. Vi gav varandra två barn, en gåva som är svår att slå. Vi behövde varandra där och då, men sen var det inte meningen att det skulle vara vi. Jag kan se det nu, men jag kunde inte se det då. Saker som nu händer framåt de närmsta två åren kanske jag inte heller riktigt kan se en mening med, men ge mig tid, så lovar jag att det kommer att finnas en djupare förklaring. Tyresö slott 17/8-2013. Jag blev fru, han blev man. Stolt mamma. En sak som är säker är att livet sällan eller aldrig blir exakt som man har tänkt sig eller planerat. När jag gick igenom skilsmässan var det många faser att ta sig igenom. Nästan som om någon riktigt nära hade dött. Allt skulle göras utan den andra personen. Enkla saker som att äta eller gå och lägga sig blev upp och ner. De dagarna jag hade barnen var jag hel, de dagarna de var hos sin pappa var jag halv. Den första tiden bodde han på andra sidan berget från Jessicas hus. Jag kunde höra deras skratt när de cyklade runt. Jag kunde höra deras gråt när de snubblade. Jag var nära fysiskt, men extremt långt bort psykiskt. Det var och är fortfarande den värsta tiden i mitt liv. Om jag blundar och tänker tillbaka på juli, augusti 2017 får jag ett tryck över bröstet. Jag vill krama den där trasiga och lämnade tjejen. Jag vill säga att det kommer bli bra. Det blir inte som du tänkt dig, men du kommer klara det. Du är inte ensam.
