Jag la upp en inlägg på instagram med reflektioner kring min kropp och bristningar. Att jag fick bristningar på magen redan innan jag blev gravid och att jag då som 20-åring mådde dåligt över det. Bristningarna var ilsket röda och jag skämdes. När jag var ännu yngre hatade både jag och Jessica våra kroppar. Det fanns perioder där vi vägrade bada när vi var iväg med familjen på semester. Vi låg som två döda sillar på våra handdukar och tänkte elaka tankar om våra kroppar. Det är en fördel med att bli äldre, att det finns en annan acceptans för kroppen. Det har inte med vikt att göra, jag har vägt mycket mer än nu och inte hatat min kropp. Det handlar om ett annat sätt att tänka. Det är lätt att säga och skriva, svårare att göra. Men som sagt, jag tror att det har med åldern att göra. Nu kan jag bara tala för mig själv såklart. Men med åldern har jag blivit snällare mot mig själv. Jag tänker inte alls lika elaka tankar om min kropp som jag gjorde då. Nu badar jag utan att tänka på groparna i låren (som blivit fler och djupare ju äldre jag blivit) och bristningarna på magen. Om jag är 100% nöjd med min kropp varje dag? Nej. Det skulle jag inte säga. Jag har absolut dagar då jag tittar mig själv i spegeln och suckar. Men! Den stora skillnaden är att missnöjet inte hindrar mig från att göra saker jag älskar. Som att bada!
