När jag jobbade som reporter på en tidning på Frida Förlag läste jag en artikel om att alla framgångsrika kvinnor äger en hårborste från Maison Pearson. Kanon tänkte jag. Jag vill också bli en framgångsrik kvinna! Så jag beställde en hårborste för 800 kr. Det här var en tid då jag levde på nudlar och nachochips och såg grönsaker till maten som ren och skär lyx. En tid då jag tog sms-lån för att betala hyran... Så att köpa en hårborste för 800 kr var egentligen inte ens på kartan. Men det gjorde jag och jag har kvar den än idag. Igår när vi var hos vår islandshäst Hugo som fått strul med ena ögat borste jag honom med min MP-borste. Det var den som låg i väskan och någon borste från stallet hade jag missat att ta med. Älskade goshäst. Jag har aldrig träffat en häst som är så gosig och fysiskt och psykiskt närvarande som Hugo. Man får en själslig kontakt med honom. När han var ett litet miniföl och jag och Jessica satt i hagen och åt lunch kom han och la sig mellan oss. Den stunden glömmer jag aldrig. Mitt val av outfit var inte optimalt. Lerig hage, sneakers och en ljus kappa i kombination med en svart häst i regn resulterade i rätt smutsiga kläder. Men det var det värt! När vi var där igår bröt Jessica ihop i hagen när hon och Hugo stod och gosade. Det är inte så ofta Jessica bryter ihop. Hon är inte alls lika känslosam som jag är, jag gråter minst ett par gånger i veckan. Minst. Inte av bara av sorg utan av fina saker. Som när jag hör Alice och Philip sjunga tillsammans. Eller när jag ser Pontus tillsammans med barnen eller Monkey. Det bor så mycket känslor i min kropp och de har svårt att stanna på insidan. Hur som helst var det fint att se Jessica gråta. Vi har ju pratat om att sälja Hugo och det går bra att prata om när man inte är där, hos honom. Men när man står med näsan mot hans varma mule känner man att man helt enkelt får prioritera om. Vi får se hur vi gör...
