Min mamma och pappa separerade när jag var 2 1/2 år, jag var inte så stor med andra ord. När jag var fem, sex år kom Acko in i våra liv. Han heter Anders men kallas för Acko av alla. Han blev min och Jessicas bonuspappa, men egentligen så mycket mer än så. Eftersom vi åkte till vår pappa varannan helg var det Acko tillsammans med mamma som hämtade, lämnade, läste läxor, körde oss till ridningen och kompisar osv. Vi växte upp med Acko och står varandra väldigt nära. När mamma och Acko valde att separera när jag var 18-19 år var det självklart att Acko för evigt skulle finnas kvar i våra liv. Det finns ingenting jag håller hemligt för Acko, han vet allt om mig. Han säger vad han tycker och tänker men gör det alltid med kärlek och respekt. Han stöttar, tröstar, pushar och är lugn och trygg. Tacksamheten över att han alltid funnits i mitt liv går knappt att beskriva. Att han nu finns för mina barn som en bonusmorfar är också så betydelsefullt. Acko är mitt ankare och min fyr. Han jordar mig när jag svävar för långt bort och han pushar mig att flyga fritt när jag helst vill sitta längst in i fågelboet. Han har alltid, oavsett vad, funnits där för mig. Jag tar inte vår relation för given och blir helt gråtig när jag tänker på vad han gjort för mig och Jessica genom åren. Jag älskar honom innerligt och jag önskar att han kommer finnas vid min sida tills jag blir lika gråhårig som han är.
