När jag och Jessica var två år separerade min mamma och pappa, så jag minns aldrig att vi varit en kärnfamilj. Idag är det vanligare med bonusföräldrar, bonussyskon och alla möjliga typer av familjer än det var då. Jag bodde hos min mamma och gick i skolan i Åkersberga, sen åkte vi till pappa varannan helg. Ett tag bodde han mitt inne i stan, på Birger Jarlsgatan. När han bodde ute på Ekerö glesade besöken ut, dels för att vi i den åldern ville vara med kompisar. Men också för att resan blev lång och ganska krånglig. Att åka kollektivt från Åkersberga till Ekerö var ingen kort resa. När jag växte upp sa ingen bonuspappa eller bonusmamma. Alla som jag kände sa låtsaspappa eller låtsasmamma. Jag tycker att bonus låter så mycket bättre. Som bonusbarn till exempel. Det låter fint och det är fint! Även om jag och Pontus inte bor ihop träffas vi allihopa så ofta vi får möjlighet. Det är ingen självklarhet att barnen ska gå ihop, bara för att två vuxna människor blir kära och väljer att vara tillsammans. Jag känner stor tacksamhet till att det fungerar så bra. Vi har som jag skrivit innan, väntat med att flytta ihop. Vi har barn i skola på helt olika ställen (Pontus bor i Nacka) och vi känner ingen stress med att bo ihop. Vissa som jag pratar med förstår det till 100%, andra tycker att det är konstigt att vi inte bor tillsammans. Här är en bild på mig när vi bodde uppe i Hälsingland, på en gård med massa kossor. Pappa och farfar jobbade med att mjölka kor. Om mamma och pappa inte hade separerat hade jag inte haft mina syskon. Vi har samma pappa men olika mammor. Nu i vuxen ålder är vi riktigt nära varandra och jag älskar min lillebror och lillasyster. Jag har aldrig gjort någon skillnad på Jessica eller Claes och Caroline. För mig är de syskon, även om vi inte har samma mamma.
