Ja, ni. Hur börjar man ett blogginlägg efter gårdagens inlägg om skilsmässa? Det är inte helt lätt ska jag säga, precis som att den här separationen inte är enkel. Jag skulle beskriva livet just nu som en berg och dalbana av känslor. Ena sekunden känns allt okej, till och med bra. Mitt mantra är "Det bästa i livet har inte hänt" och "Jag är stark" (både för barnens skull, men också för min egen). Jag vet att vissa av er tycker att man inte får säga så när man har fått barn, att då har ju det bästa redan hänt. Men det hjälper mig att se ljust på framtiden och alla sätt som får mig att må bra nu är bra. För mig. Den där glädjen jag känner kan snabbt växla om till tårar (lyssna gärna på veckans avsnitt av Tvillingpodden). Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjort de senaste månaderna. Vissa dagar har det känts som att tårarna aldrig ska ta slut. Som sagt, en storm av känslor och jag tycker att det är viktigt att tillåta sig själv att känna. Att stänga inne det jag känner har aldrig varit min grej. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blir bra i alla fall. Det är jag helt övertygad om.
