Igår pratade jag med flera kloka människor i min närhet. Det bästa jag kan göra nu är bara att acceptera att livet är som det är och gå vidare. Det är bara jag som mår dåligt av att må dåligt. Det är bara jag som förgiftar mig själv och mitt inre genom att hata. Jag gillar inte att hata, vem gör det?! Jag märker själv att jag mår sämre av att tänka elaka tankar om människor. Det mår ingen bra av. Nej, igår var dagen då jag valde att stänga boken. Valde att acceptera och gå vidare. Att acceptera och förlåta är två helt olika saker, det vill jag vara tydlig med. Men nu sträcker jag på mig, accepterar det som händer i livet och går vidare. De dagar jag känner mig ledsen tänker jag tillåta mig själv att gråta och vara just ledsen. Men ordet "acceptera" har fått en helt ny innebörd för mig. Jag åker med på det här stormiga havet på min lilla barkbåt och jag är glad över att jag har medicin att ta till när panikångesten kryper sig på. Jag har inte haft någon panikångesttack sen i påskas. Det har varit nära ett par gånger. Jag är inte lika rädd för att få det heller längre, men eftersom jag har medicin att ta till när det blir för tungt så gör jag det. Jag ser inte medicinering som ett misslyckande, jag ser det som ett verktyg och ett sätt att må bättre. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
