Nu kommer ett väldigt personligt inlägg, men jag känner att jag behöver skriva om det här. Jag har nämnt det tidigare i bloggen men bara skrapat lite på ytan i ett ämne som är så sjukt viktigt. Det värsta jag någonsin har gått igenom var att sitta som målsägare i en rättegång mot mitt ex. Eller självklart var hela förhållandet med honom värre än själva rättegången. Han misshandlade mig. Vi var inte alls tillsammans länge, mindre än tre månader. Men just rättegången... Jag har aldrig känt mig så utsatt som under den dagen. Det var en heldagsrättegång och tyvärr blev han friad i brist på bevis. Det hade ju inte varit någon hemma hos honom eller hos mig de gånger han slog mig, så ingen kunde vittna. Han var extremt manipulativ och efter mina månader med honom visste jag inte längre vem jag var. Jag var tillsammans med honom för fyra år sen, jag var alltså 24 år, han 42 år. Först var han charmig och underbar på alla sätt och vis, men sakta men säkert ville han bestämma vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle klippa mig (han ville följa med till min frisör och förklara för henne hur håret skulle vara, men jag sa nej, så då skrev han ut bilder som jag fick ta med), vad jag åt och hur jag pratade styrde han också. Han sa att jag alltid pratade för fort och för otydligt. Jag lyssnade på fel musik och jag umgicks med fel människor. Jag drack fel sorts mjölk och åt fel sorts bröd. Sakta men säkert gled jag bort från mig själv, tillslut visste jag inte längre vem jag var eller vad jag ville. Och det här gick så oerhört fort. Jag tänker på alla som gifter sig med manipulativa män (eller kvinnor) och lever med de i flera år. Lever med att bli manipulerade. Lever med att bli slagna, bitna och släpade över golvet. Hur hittar de någonsin tillbaka till sig själva? Och hur ska de här personerna som slår i hemmet någonsin kunna bli fällda? Har ingen sett det har det inte hänt... eller? Det jag ville komma fram till med det här inlägget var egentligen inte den psykiska och fysiska misshandeln jag blev utsatt för, utan själva rättegången. Jag satt där med sänkt huvud, mitt emot honom och hans mörka ögon, hela dagen. Han hade ett litet, litet hånleende på läpparna hela dagen. Och han ljög om allt där inne i salen. Han vände på det. Det var jag som hade slagit honom. Jag hade varit vild och galen och "vevat". Han hade aldrig någonsin slagit mig sa han. Han hade en av Sveriges mest kända försvarsadvokater på sin sida. Det var helt fruktansvärt. I februari ska jag vistas i den där miljön igen. Rättegångssalen. Stockholms tingsrätt. Den här gången av en helt annan anledning, som inte har med misshandel eller ex att göra, utan en ekonomisk tvist som hänger kvar sen i somras. Men att bara se bilder på Stockholms tingsrätt får det att knyta sig i magen på mig. Alla minnen kommer tillbaka och det känns som att det var igår den där lilla Angelica satt där och försvarade sig. /Angelica
