I mitt jobb som undersköterska möter jag döden, anhöriga som mist någon de älskar och mycket sorg. Jobbet innebär också mycket glädje, skratt och djupa samtal. Just det där med döden är något jag varit rädd för. Jag har sett döda släktingar som gått bort och det har gjort så ont. Nu när jag jobbar på en avdelning på Danderyds sjukhus där många är riktigt sjuka var jag inställd på att döden skulle vara närvarande. Jag har nu fått uppleva tre dödsfall på jobbet och det är något alldeles speciellt varje gång. Precis som med mina möten med döda släktingar känner jag att själen lämnat kroppen. Min största rädsla när jag skulle se min morfar död, var att det skulle kännas som att han sov. Som att jag lämnade honom där i rummet med tända ljus och dov belysning. När morfar dog fick jag uppleva just det där, att själen inte längre är närvarande. Kroppen var ett skal och själen hade gått vidare. På väg till ett arbetspass på världens bästa och mest givande jobb. Att ta hand om en person som avlidit gör jag med största respekt. Jag pratar med personen som om hen fortfarande levde. Jag säger "Nu ska jag tvätta dig". Förra veckan dog en patient jag tagit hand om, som jag dessutom fått en fin kontakt med. De andra två som har dött hade jag inte träffat när de levde. När jag gick in i rummet var jag först orolig att jag skulle bryta ihop. Men det blev ett fint avsked. Jag sa att hen varit så stark och sen tackade för att jag fått ta hand om hen. Det är speciellt att jobba nära döden, men också så fint. En stor del av arbetet handlar även om samtal med anhöriga. Stötta, trösta och finnas där. Jag vet att jag skrivit det förut, men jag älskar verkligen mitt jobb. Det ger mig så mycket att få jobba där.
