Nåt jag ofta kommer tillbaka till när livet stormar är naturen. Att jorda mig. Jag dras till hav, skog och framförallt träd. Jag har i hela mitt liv varit en orolig person med en del ångest. I vissa perioder mer och andra mindre såklart. Jag har alltid sagt att Jessica är en person som inte tycker om förändringar. Hon vill att allt ska vara samma samma. Men jag är ju precis likadan. Jag avskyr avsked, förändringar och döden är det mest skrämmande jag vet. Jag tror visserligen inte att någon tycker om döden. När jag pluggade till undersköterska gjorde jag mitt slutarbete om palliativ vård, med hopp om att minska min rädsla för döden. Delvis förändrades min syn, men inte helt. När jag tänker på döden och att den kan drabba mig eller människor i min närhet precis när som helst får jag panik. Vips så finns man inte mer. Jag har i mitt jobb sett många döda och efter att jag fått vara med och svepa in patienter känns det inte lika läskigt längre. Det är mer känslorna runt omkring. Det är så definitivt. Oåterkalleligt. Jag skrev ett inlägg på instagram tidigare om min hälsa, att jag försöker att fokusera på annat än hur jag mår. För när jag börjar gräva ner mig i tankarna på sjukdomar och sånt, är det som att det växer. Och så är det ju med tankar. Det man tänker på mycket blir det ju mer av. Så med tankens kraft kan jag styra det där till viss del, men självklart inte helt och hållet.
