Jag har bloggat sen 2012, det är verkligen lång tid. Ibland har jag planer på att sluta, för ofta känns det som att inspirationen saknas (inte så konstigt kanske efter så många år) och som att just fenomenet blogg är död. Men sen är det något som håller mig kvar. Jag gillar kontakten med er läsare och att det här är ett annat format än podd och instagram. Här kan jag skriva längre. Saker och ting som hänt i livet under årens gång har dock gjort att jag känner mig begränsad. Jag kände mig nog mer fri i mitt skrivande förut. Sen hänger det nog ihop med att barnen blir äldre också. Jag är mån om deras integritet och har alltid varit. Nu är skrivandet här och på instagram på ett annat sätt. Båda barnen kan läsa, de har kompisar som läser och deras välmående är alltid mitt största fokus. Jag la ut en bild på instagram och skrev "Min älskade lilla apa" om Alice. Skrivit med kärlek. Jag har kallat både henne och Philip apor sen de var nyfödda. Men en av hennes kompisar hade sett min post på instagram och Alice hade tagit illa vid sig. Hon vill inte bli kallad apa, även om hon vet att jag inte menar illa. Så det gäller att hitta en balans för vad som är okej och inte, speciellt när det finns fler människor med i bilden. Jag hittade en bild från augusti 2013. Jag höll på att fixa inför bröllopet, som ju var starten för den här bloggen. I början handlade bloggen nästan enbart om bröllopsplanering, som sen övergick i graviditet och förlossning. Och livet med barn, som sen blev skilsmässa. Livet ändå! Det är på ett sätt fint att kunna blicka tillbaka här i bloggen... Tänk vad jag vet om livet nu som jag inte visste då, för tio år sen. Undra hur livet ser ut om tio år från nu.
