Igår var det äntligen dags för Alices första ridlektion. Hon har ridit en hel del, men aldrig lektion. Hon var så förväntansfull och pirrig inför lektionen. Hennes häst Bilbo var med på lektionen innan, så vi väntade på att de skulle bli klara så vi kunde få reda på vilken häst som var just Bilbo. När vi kom fram till honom sa en kompis till mig, vars barn också rider där "Åh ni fick den snällaste av alla hästarna". Han var så snäll, lyhörd och fin. Alice har mest ridit shetlandsponny innan och Bilbo var rätt stor. Tänk att jag och Jessica red i samma stall som barn. Jag konstaterade att det är nästan 30 år sen jag var i just det stallet sist. Eller ja, minst 25 år i alla fall. När jag kom in i sadelkammaren var det som att få flashbacks till barndomen. Jag och Jessica gick på ridläger där på sommaren och cyklade dit tidigt på mornarna. Vi drömde om att ha en egen ponny och älskade verkligen att vara i stallet. Däremot var jag alltid livrädd när vi skulle hoppa. Många barn älskade det, men jag hade ett litet pickande hjärta i bröstkorgen. När det var min tur drog jag i tygeln så att hästen sprang vid sidan om hindret istället. Jag vågade inte säga till ridläraren att jag var rädd, jag sa "Nej tyvärr, hästen vill inte hoppa". Jag var livrädd att ramla av, vilket jag gjorde flera gånger. En gång ramlade Jessica av när vi hoppade... Hästen tvärnitade och Jessica flög rakt över hästens hals, rakt in i hindret. Det blev ilfart in till akuten, men det gick som tur var bra. Alice efter sin första ridlektion, jag var så stolt. Hon också! Nästa vecka är det teori, det tyckte inte Alice verkade det minsta kul. Men jag förklarade för henne att det är viktigt också.