Idag är det en stor dag, Alice fyller 9 år! Hon är med sin pappa, vilket känns sorgligt men något jag bara får acceptera. Självklart hade jag önskat att det var jag som fick väcka henne med tårta, presenter och sång på morgonen. Men när hon fyller 10 år nästa år, då är det jag som får tassa upp tidigt och överraska henne. Jag försöker vända på känslan idag. Istället för att gå runt och ha ont i magen och känna mig nedstämd över att hon inte är hos mig, tänker jag på att det nu bara är några få dagar kvar tills vi ses igen. På fredag är både hon och Philip i min famn igen. Och vi ska fira henne i helgen som kommer. Älskade hjärtat, tänk att nio år redan har gått sen jag låg där på Danderyds sjukhus. Jag kan fortfarande minnas dofterna från sjukhusets mörka och fuktiga kulvert när jag blev körd i en rullstol från förlossningen till patienthotellet. Hur jag höll Alice nära nära mitt bröst och nynnade på "barn är ett folk". Usch, nu gråter jag när jag skriver det. Det är känslosamt att tänka tillbaka på det dygnet. Det var ett av de finaste ögonblicken i mitt liv, då när hon kom upp på mitt bröst. Alldeles nyfödd. Alldeles vit av fosterfett. Med bara ena ögat öppet tittade hon på mig innan hon började skrika. Från den dagen, till den dagen jag tar mitt sista andetag kommer jag finnas till för henne. Alltid, oavsett vad som än händer. Idag är det Alices dag. 9 år. <3
