Aldrig har cancern varit så nära mig som nu. Aldrig har ångesten och känslorna varit så nära under huden. Även om jag går igenom en tung period just nu har jag heller aldrig känt mig så levande. Jag vill så gärna leva! Jag vill uppleva saker, se saker och andas på riktigt. Det låter säkert som en klyscha, men när sorgen och smärtan kommer så nära blir jag medveten om hur skört allt är. Hur fort allt bara kan ta slut. För alla. Jag tänker på de som förlorat sina barn, på de som sitter på sjukhuset just nu med sin mamma eller pappa. På dig som just sagt farväl till någon du älskar. Aldrig tidigare har cancer varit så nära mig som nu. Och nu är det oktober, cancermånaden. Månaden då vi tillsammans ska samla in pengar och göra så att fler kan få bli friska. Det är rosa överallt och det är fint, men också jobbigt. Det blir en ständig påminnelse, men jag tror faktiskt att det behövs. Tillsammans kan vi göra skillnad. Ikväll är det barncancergalan på tv. Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att se den. Alla andra år har jag tittat, hulkgråtit och kramat om min familj och känt mig tacksam. Jag är tacksam nu också, men jag är också så in i helvete förbannad och ledsen över att cancer finns. Jag vill ju att mina älskade ska få vara friska. Inte sjuka. Inte ha ont. Inte må dåligt. Man måste få vara ledsen och arg innan man reser sig och kämpar vidare. Så är det. Alla känslor är tillåtna och jag tänker vara både arg och ledsen ett tag till. <3 Jag inser nu mer än någonsin vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Var rädda om varandra, okej? Jag ler och skrattar men känner att det gör ont där inne i bröstet, det är liksom en ny känsla som hoppat in i kroppen som jag aldrig tidigare känt. En ångestkänsla. Jag vill och tror att allt kommer att bli bra. /Angelica
